När sakerna vi äger börjar äga oss



För ett par år sedan levde jag i kappsäck några månader i väntan på ett nytt hem. Jag hade två väskor med kläder och några få prylar som jag flyttade med mig när jag snyltade på vänners soffor och gästrum. Resten var magasinerat. Jag suckade de första dagarna över det krångliga med att vara ”hemlös” men suckarna byttes ganska snart ut mot en känsla av frihet. Det visade sig vara helt underbart skönt att ha så lite att ta hand om. Inget hem att städa. Inga saker att plocka med. Inga evighetslånga heminredningsprojektslistor att älta. Det var jag och mina två väskor.

Det har aldrig varit så tydligt hur mycket av min tid som vanligen gick åt till att på ett eller annat vis ta hand om mina ägodelar. Den insikten satt långt inne. För jag har i hela mitt vuxna liv längtat efter mer av allt vad gäller hem och inredning. Fler rum, längre köksbänkar, mer vackra saker. Och som för att understryka poängen vaskade livet/gud/existensen fram en minimal stuga när det sket sig med den tvåa jag egentligen skulle hyra. Så jag och min unge valde nogsamt ut det allra nödvändigaste och flyttade in i en 20+ kvm liten stuga. Trångt, ja visst. Men det gick på en kvart att städa och de få saker som fick plats var det lätt att hålla ordning på.

Nu bor jag lite större och har plats för mer. Jag packar upp låda efter låda med saker jag inte har sett på flera år, som jag nästan glömt att jag hade. Några kära återseenden men det mesta åker ner i lådorna igen och är på väg till(baka) till second hand. Det står några sådana lådor i källaren nu, färdiga att köra iväg. Gick ner en kväll och öppnade locket på en av dem, och en tanke for genom mitt huvud: Jag kanske ska kolla igenom det här en gång till så att jag inte gör mig av med något som jag egentligen vill ha kvar.

Nu gjorde jag inte det eftersom jag vet att det var rädslan som talade. Rädslan för att ångra mig, för att inte ha tillräckligt, för att vara utan när jag behöver något. Rädslan för tomhet, för vad som kanske kommer upp till ytan när jag skalar bort. Samma rädslor som gör att vi samlar på oss från början. Vi fyller våra liv med så mycket saker och aktiviteter att vi tillslut varken har tid eller ork att känna efter vad det är vi egentligen vill.

Det är då sakerna vi äger börjar äga oss. Det är då känslan av att inte längre vara den som bestämmer smyger sig över oss. Vi jobbar, roddar, fixar, strävar och tänker att vi ska ta tag i röran sen. Till helgen. På semestern. Sen när barnen har blivit lite större.

Men du, varför inte stanna upp en stund nu? Sakerna du äger, berikar de ditt liv? Om det är måttstocken, hur mycket skulle i så fall bort? Du behöver inte ha ett svar nu. Du kanske behöver gå med den frågan ett tag.

Att ifrågasätta hur du lever och börja förändra kan röra upp mycket känslor. Men belöningen du får när du ändå gör det är frihet. Och den friheten är värd allt obehag i världen.

Trackbacks/Pingbacks

  1. Undvik röran – plocka varje dag | Fantastick - April 6, 2015

    […] som skriver om minimalism Minimalisterna Making space Lyckobloggen […]

Leave a Reply

Powered by WordPress. Designed by Woo Themes