Tröjan som aldrig blev klar

Under en (ganska lång) period i mitt liv trodde jag att jag var en sådan som gillade att sy, sticka och renovera gamla möbler. Jag gjorde tappra försöka att övertyga mig själv om hur roligt det var. Köpte tjusiga tyger, mjuka ullgarner och läste do-it-yourself-bloggar. Loppisfyndade lampfötter, ramar och pallar som hade potential att bli inredningsmagasin-vackra.

Men sanningen är den att jag inte alls gillar att sy. Jag gillar inte att sticka heller, eller att väcka gamla lampfötter till nytt liv. Det tog många år och en anselig mängd oavslutade projekt innan jag kunde ge upp den bilden av mig själv. Några av de oavslutade projekten finns fortfarande kvar, de finaste som jag sitter ihop lite extra med.

Bland mina garner ligger det bland annat en underbart söt liten tröja i mjukaste alpacaull som skulle ha passat perfekt på min dotter under hennes första höst. Om den hade blivit klar. Förra veckan fyllde hon nio. I nio (!) år har jag alltså tittat på den halvfärdiga tröjan med jämna mellanrum och tänkt att jag ska göra den färdig. Det har funnits all anledning eftersom jag har en stor skara syskon som sätter barn till världen i en aldrig sinande ström.

Men nu är det dags. Jag längtar efter ännu mer frihet och är brutalt ärlig med mig själv kring vad jag vill ha kvar i mitt liv. Så den fina lilla tröjan får gå.

Andra saker och projekt jag nyligen har rensat bort:
– tyger och mönster
– garner och fler påbörjade stickprojekt
– fula gamla ramar (som jag har tänkt göra snygga)
– böcker (som jag har tyckt att jag borde läsa)
– fina men trasiga kläder (som jag aldrig kommer att laga)
– cd-skivor (som jag aldrig kommer att få in i iTunes, Spotify är allt jag behöver)
– fina gamla bakformar (eftersom jag i princip aldrig bakar)

Av alla oavslutade projekt så har jag valt att behåll ett stycke tyg till ett kuddfodral som jag ska sy klart. That’s it. Resten får gå vidare till händer som med lust och iver vill ta sig an att avsluta.

Ibland kan det vara bra att avsluta saker bara för att. Bara för att få känna hur ryggraden blir lite rakare när jag gör vad jag säger att jag ska göra. Men lika ofta så gör vi bäst i att säga tack och hejdå till allt det där halvfärdiga. För det tar inte bara plats fysiskt i våra hem, det tar upp plats i våra huvuden också. Mycket mer plats än vad vi tror. Många av oss går runt med evighetslånga att-göra-listor i huvudet med saker vi ska göra “när vi får tid”. Varför inte skrota den där listan (och sakerna!) och vända på alltihop istället? Gör dig av med allt du i ärlighetens namn inte tycker är roligt och/eller allt som inte kommer att bli gjort (hur gärna du än skulle vilja att det blev det). Karva sedan ut lite tid ur ditt schema och låt lusten och nyfikenheten leda vägen.

När vi ska byta ut soffan hemma så åker vi inte och köper en ny soffa och ställer ovanpå den gamla. Vi tar bort den gamla först, kanske till och med innan vi vet vad vi ska ersätta den med. För att den var så ful och gammal och sunkig att vi inte längre stod ut med att se den. Ibland vet vi genast vad vi vill fylla tomrummet med, andra gånger behöver vi skapa plats för att det nya ska kunna visa sig. Våga vänta. Våga vara kräsen med vad du gör plats för och tar in i ditt liv. Våga önska dig det som skulle få din värld att skina ännu lite mer och lita på att det kommer.

 

 

 

No comments yet.

Leave a Reply

Powered by WordPress. Designed by Woo Themes