“Usch, jag trodde inte att det skulle kännas såhär jobbigt”

“Usch, jag trodde inte att det skulle kännas såhär jobbigt” säger hon medan tårarna väller upp i ögonen. Runt omkring oss råder fullständigt kaos. Vi håller på att rensa hennes kök och lämnar inte en kvadratcentimeter åt slumpen. Vi går igenom allt.

Lutad mot diskbänken i sitt överfulla och smutsiga kök berättar hon gråtandes om skammen som har funnits där så länge hon kan minnas. Hur hon skäms ända in i själen när det kommer vänner på besök som knappt tar sig in i huset för alla saker. Hur värdelös hon känner sig för att hon inte klarar av att få till ett fungerande hem. Och rädslan. Den som manar på att spara allt som kan tänkas komma till nytta någon dag (och det mesta kan komma till nytta). Rädslan som hävdar att hon måste hålla hårt i det hon har, för man vet aldrig. Känslan av att aldrig ha nog…

Jag grät jag med, glädjetårar. För mig finns inget vackrare än när en människa vågar göra sig så sårbar. Och jag vet att därifrån kan det bara bli bättre. Att se och förstå varför vi gör som vi gör är ett enormt första steg. Sedan behöver vi finna oss tillrätta med de nya insikterna och förändra gamla invanda mönster, men det går lättare när vi plötsligt har tillgång till all den energi som tidigare gick åt till att hålla skammen gömd och undanstoppad.

Människor blir ofta överraskade av hur mycket känslor som väcks när vi börjar rota bland sakerna. Vi går och inbillar oss att det bara är prylar, att vi bara ska sortera och röja lite. Men egentligen vet vi att det ligger mer begravt i de överfulla skåpen och lådorna. För annars skulle vi inte skjuta upp rensandet. Annars skulle vi inte samla på oss mer av allt som redan är för mycket. Vi blundar och hoppas att det på något magiskt vis ska lösa sig utan att vi behöver rota allt för mycket i oss själva. Quick fix please!

Det är därför jag predikar att det ibland behöver få ta tid. Dels för att hela du ska få en chans att hänga med i svängarna, blir det för mycket på en gång tenderar vi att backa tillbaka och hitta ursäkter. Men också för att du vill att jobbet du gör ska leda till en bestående förändring. Att rensa, organisera sig och att omge sig med mindre saker är ett sätt att leva, inte ett projekt du kan riva av en gång om året och sedan vara klar med.

Om det känns övermäktigt och jobbigt, börja i det lilla. Börja med en låda, ett skåp. Ett annat sätt är att ta hjälp. Att ha någon med som man känner sig trygg med, någon som kan hålla styrfart och se till att jobbet blir klart. Då brukar man klara större projekt åt gången.

Och hur gick det med hon som grät ur sig skammen i köket? Vi hade en rasande effektiv dag. När vi var klara framåt kvällskvisten hade vi rensat igenom allt från golv till tak. Hon väjde inte för ett enda jobbigt beslut. En vecka senare fick jag ett sms:

“Reflekterade just över hur mycket lättare livet känns helt plötsligt och hur mycket rikare jag känner mig. Rikare på allt. Konstigt att en rensning kan ge den effekten. Tack, igen!”

No comments yet.

Leave a Reply

Powered by WordPress. Designed by Woo Themes